Wednesday, October 14, 2009

Lilla, lilla krumelur jag vill aldrig bliva stur.

När jag var liten...

När jag inte kunde somna om kvällarna, då smög jag ut till skafferiet och haffade åt mig sockerskålen. Sen satt jag under täcket och slickade i mig tills ögonen slocknade.

Pappa hade varit på jobb och kom hem då jag hade somnat. När jag vaknade nästa morgon satt det en docka på mitt nattduksbord. Det var det finaste jag någonsin sett. En porslindocka, med rött, krulligt hår och en lavendellila klänning. Små, små lackskor och vita spetsstrumpor. Jag kallade henne för Fia-Lotta.

Min gammelmormor hade dött. Det var begravning och alla grät. Varför förstod jag inte riktigt, jag var så liten. Mamma hade berättat för mig att Esther, som hon hette inte skulle komma tillbaka. att hon var gammal och trött och behövde vila. När jag sedan tänkte på det mamma hade sagt, när jag förstod att jag aldrig mer skulle få äta hennes gudomliga våfflor igen, aldrig bli bjuden på karameller från den turkosa porslinskålen eller sitta i hennes gungstol. Då grät jag.

Första gången jag såg Martin Svensson var på tv. Jag dog lite. Han var ju så cool och söt. Nu förstår jag inte rikitgt hur jag tänkte..



Jag har alltid älskat mat. Speciellt mycket när jag var liten. Så fort någon skramlade i köket for jag in och satte mig vid bordet. Att det var fem minuter sedan jag åt sist, det tänkte jag inte på...

Jag hade precis fyllt fyra. Av mormor och morfar hade jag fått en nallebjörn. För mig var det väldigt viktigt att mina leksaker hade namn. Just den här nallen var jag osäker på om det var en kille eller tjej. Men då fick jag den briljanta idén att döpa den efter mormor och morfar! Mormor Bo fick det bli. Både efter mormor, och morfar.

Min vän läste alltid för mig på dagis. Jag beundrade henne så att hon kunde läsa fast hon bara var tre år. Med en sån inlevelse i rösten och för det mesta behövde hon inte ens kolla i boken, då var jag rikigt imponerad.

Varje fredagskväll satt jag bänkad framför tvn. Minns ni småstjärnorna? Jag ville verkligen vara med, visste precis vilken låt jag skulle mima till och alla danssteg jag skulle ta. Men jag vågade aldrig.



Det var sommarlov och vi var hos farmor och farfar. De skulle riva sin sommarstuga och vi var där för att hjälpa till. Pappa och farfar hade rivit bort halva taket, och eftersom det var en så fin sommarkväll brydde vi oss inte om att sätta någonting för det gigantiska hålet. Där satt vi under bar himmel och tittade på alla stjärnorna, med brasa och ahlgrens bilar, senare somnade jag i farmors knä till sorlet av alla röster. Helt plötsligt vaknar jag och himlen öppnar sig utan förvarning. Det blir snabbt mycket vatten i resterna av sommarstugan. Jag gråter och ber till Gud att det bara är en dröm. Vattnet stiger och pappa rusar ut i förrådet och tillbaks kommer han med en motorsåg. Utan att tänka, sågar han ett hål i golvet och allt vatten rinner långsamt ner. Han var min hjälte den kvällen.

Jag och mina vänner brukade alltid kivas om vem som skulle ha längst hår när vi blir stora.Vi gick balansgång runt, runt i sandlådan "Jag ska ha ända ner till rumpan", "Men jag ska ha ända ner till tårna", "Men jag ska faktiskt ha ända till Kina" Så kunde vi hålla på dagar i streck..

Grease. Under två år var jag helt uppslukad av den filmen. Danny var drömprinsen och jag ville vara precis som Sandy. Jag lärde mig alla låtarna utantill, och även replikerna. Filmen såg jag på varenda dag. Planscher täckte mina väggar och skivan spelades på varv. Jag och min vän gjorde till och med vår egen tolkning av grease iform av en teater. Tänk, jag tröttnade aldrig
.



Varje fredag hade vi roliga timmen. Då klädde jag och min vän oss i våra rosa-prickiga tights. Glitterspray i håret och hopprep som microfon. Sen dansades det tills vi ramlade ihop i en hög på golvet.





Nostagli är bara förnamnet.



3 comments:

  1. Sötaste sötaste unge. varför blev du stur?

    ReplyDelete
  2. Haha, kul skrivet!!:)

    ReplyDelete
  3. Vilken fin berättelse! Du trollbinder en med ditt språk!

    ReplyDelete